”I got alot of luck, but it’s all bad, maaan”
Jag måste berätta om fredagen. Det kan ha varit den bästa sämsta dagen på länge. Tack vare Ninja hade jag i alla fall kul fast det gick åt skogen hela tiden.
När jag kommer hem från ön på torsdagkväll så ligger det en avi på hallgolvet. Lyckan är obeskrivbar! Skatesen har kommit! Börjat genast skicka ut förfrågningar om någon som kan hjälpa till att hämta paketet med bil på fredagen så att vi inte behöver missa en träning till. Efter lite om och men så säger Emma att hon kan hjälpa till på förmiddagen. Sagt och gjort. På förmiddagen packar vi in oss i hennes bil, med avin i högsta hugg och börjar vårat sökande efter postkontoret på Lindholmen. Jorå, vi kommer fram. Skuttar in som små lyckliga barn på julafton och viftar med vår skatt. Tant Post tar avin och försvinner iväg en liten stund. Men när hon kommer tillbaka så är det inte med ett paket som innehåller åtta par skates utan ett litet paket innehållande extrajhul. Hjärtat sjönk i bröstet när jag frågar om det bara var det paketet? Ja, sa Tant Post. Bara ett paket. Förtvivlade tar vi det lilla paketet och sätter oss i bilen igen.
Väl hemma börjar jag spåra paket med nummer och ringer runt till posten. Paketet med rullisarna har hamnat en dag efter och kommer komma till posten efter klockan sexton samma dag. Paketet väger 30 kilo. Bara ett problem. Ingen kan köra.
När klockan närmar sig sjutton hör Ninja av sig och frågar hur det har gått. Inget vidare får jag erkänna. Vi bestämmer oss för att hämta paketet utan bil. Jag packar väskan full med Icakassar och beger mig ut i regnet. Jag möter upp Ninja på hållplatsen och tillsammans, frusna och liknande vid dränkta katter klafsar vi in på posten igen. Den här gången jobbar inte snälla Tant Post. Bakom disken står bittra Tant Post. Bitterfittan från helvetet.
Jag viftar glatt med min lilla lapp och kastar fram leget. Jag förklara att det står Amanda Grapne på paketet men Amanda Ahlstedt på min legitimation eftersom ”jag precis bytt efternamn och inte hunnit skaffa nytt”. Host, host. Konversationen följer;
Bitterfittan – Jaha, men hur ska jag kunna veta att det är du då?
Jag – Ja, men om du kollar på paketet så är mailadressen a.ahlstedt, räcker inte det?
Bitterfittan – Nej.
Jag – Men mitt telefonnummer står ju där.
Bitterfittan söker på mitt telefonnummer i sin dator och hittar först ingenting för att det står fel nummer på paketet. Det är en siffra för mycket. Jag rättar henne vänligt och hon söker igen. Nu kommer det upp något. Men min adress är tydligen i Huskvarna. Där har jag inte bott på flera år. Hejja posten! Seriöst. Adressändring? Fast jag kan säga vilken gatuadress det är i Huskvarna är hon ändå inte övertygad om att jag är rätt Amanda. Hon vägrar dessutom lyfta luren och ringa telefonnumret för att se att det ringer hos mig. Tillslut frågar hon sin kollega vad hon tycker att de ska göra. Kollegan är inte riktigt lika bitter och när jag säger att jag hämtat ett paket tidigare på dagen med samma leg ger de tillslut med sig.
Vi sliter upp vår skatt och packar om 30 kilo rullisar i fem kassar och börjar traska i regnet igen. Äventyret fortsätter. Bussen till Brunnsparken, springa till vagnen. Fel vagn. Av igen, på nästa. Fel igen. Blir lurad av en gubbe att åka åt fel håll. Av igen, på nästa. Kliva av en hållplats för tidigt och släpa rullskridskor en hållplats och vidare till träningslokalen… där vi tror att vi ska bli hyllade som hjältar.
Inte en käft är där. Av de som tränar är det en rookie där, hon har beställt strumpor men inga skates. Suck, pust, gråt och stön. Eftersom det inte finns någon på plats som vill ha rullisar får vi släpa med oss dem igen. Anna befriar oss från tre kassar, tack snälla. Vi tar våra resterande påsar och åker hem till Ninja. Tack och lov bestämde jag att vi behövde tröstas så jag köpte folköl.
Amen.
(Nästa gång får någon annan beställa)
Bella i ny overall och ny säng.
